I går tog vår fina gudson Daniel studenten. En dag som skall vara en av de lyckligaste och gladaste dagarna i livet. En dag som skulle sprudla av glädje och förväntan blandat med en läskig känsla av att nu är man vuxen och man skall lämna den stora tryggheten som skolan ändå varit för de allra flesta.

Det började bra. Regnet och blåsten gav sig iväg, solen tittade fram när studenterna sprang ut från Wisby Strand. Studenterna kunde åka runt stan i sin kortege med visbybor som åskådare längs med gatorna. Vuxna och barn slog sig ner överallt i stan och hade picknick samtidigt som de tittade och vinkade till studenterna som så lyckliga och glada åkte omkring med sina vagnar som de ägnat veckor åt att klä och dekorera.

Men vid 23-tiden i går kväll slocknade plötsligt studentfirandet och även ett liv. Lyckligtvis har vi Daniel kvar men en av hans vänner finns inte längre kvar. En annan familj, släkt och vänner har drabbats av det ofattbara; de har mist en älskad familjemedlem, anhörig och kompis som hade hela livet framför sig. Så fruktansvärt orättvist och ofattbart. Personligen känner vi inte denna kille och hans familj och vi kan aldrig sätta oss in i hur de har det när de nu drabbas av det värsta. Men vi kan förstå att det är det värsta som kan hända och att känslan av sorg måste vara övermäktig. Vi har knappt kunnat tänka på något annat under hela dagen.

Det blir en kväll hemma i stället för att fira gudsonen. Det får bli en annan gång...

En sorgsen dag och hörreni alla; ta hand om varandra väl nu och kramas så mycket ni bara kan!

KRAM!