Idag, för tre år sedan, gick min man ner på knä framför mig och ställde en fråga. En fråga, som egentligen var två, som gjorde mig så knäsvag och som jag, utan att ens tveka en hundradels sekund, kunde svara på utan att känna den allra minsta tvekan. "Vill du bli min fru? Vill du gifta dig med mig? " Ja, Ja, Ja, Ja, Ja... Jag skulle kunnat ha svarat ja hur många gånger som helst. Tänk att han, killen som jag lever ihop med och älskar så gränslöst mycket, ställde en fråga som innebar att han ville leva med mig resten av livet. Han får mig att må så bra, skratta och leva livet fullt ut. Vem kan tacka nej till något sådant?! Inte jag i alla fall :-). 

I kväll har vi alltså firat igen; tillsammans med barnen. Vi är ju rätt bra på det! Oxfilén åkte i pannan, finglasen blev fyllda med något gott och de här eländiga förkylningarna som vi alla fortfarande dras med försökte vi förtränga så gott det gick. 

I morgon skall vi bli friska för i helgen skall vi alla åka upp till Stockholm för att hälsa på de stora killarna i familjen. Som vi längtar! Tanken är att P skall passa på att springa Stockholm halvmarathon och vi andra skall stå längs med banan och ropa "heja, heja"  men vi får väl se vad den här förkylningen tänker ta för väg. Vem vet; det kanske blir en massa shopping i stället ;-). 

Hoppas att ni har klarat er från förkylningar!

KRAM!