Crêperiet är ju också ett ställe som ger mig energi. Avslappnad skön stil och härifrån hämtade vi faktiskt en del inspiration när vi fixade till vår matplats i köket/allrummet här hemma förra hösten. 

Maten ja, den är ju "to die for" som Philippa brukar säga när hon provar/lånar sitt favoritpar bland mina högklackade skor. Jag är ju rätt tråkig som snöar in på en och samma rätt varje gång; Baconkyckling (fast jag skippar kycklingen). Det är så sjukt mycket vitlök i den som oundvikligen leder till att man luktar skunk i alla evighet men det skiter jag i - ursäkta uttrycket - för det är så vansinnigt gott!

Det här stället är, som ni förstår, inte ett ställe som man går till varje dag precis. Någon gång då och då räcker alldeles utmärkt!

På förekommen anledning så var det bara att ta på sig löparstassen när jag kom hem från jobbet och springa bort den där galetten som jag klämde till lunch. Känns bra... nu efteråt. Jag vet inte om jag kanske ändå fick något slags genombrott i kväll. Det var lättare att andas, det kändes inte som att jag var ute och sprang med ett par stockar till ben och jag kom på mig själv rätt många gånger med att jag tänkte på annat än att det bara var tråkigt och jobbigt och att jag måste klara att springa till nästa lyktstolpe. Tidigare har tankar "på annat" försvunnit lika snabbt som de kommit. Det kanske finns hopp för mig också?!

Hoppas att min morgondag kommer att innehålla lika mycket energipåfyllnad som idag. Det behöver man så här års när det börjar mörkna på.

KRAM!