Det här är vår älskade lilla cowboy Jacob. För 25 år sedan kom han. Ett litet mirakel som fyllde mig med en salig blandning av kärlek och känslor som jag aldrig tidigare haft. Rädslor också för den delen, för hur skulle vi fixa det här; att få den här lilla krabaten att bli en trygg kille som tar för sig av livet och finner sina egna vägar? Vi hade ju aldrig gjort det förut; att lotsa en liten kille till att bli stor. Trots att han har fått vara "försökskanin" i syskonskaran så har vi nog i alla fall lyckats rätt bra trots allt för den här lille cowboyen har växt upp till en trygg kille som gör det han vill och känner för. Han är så cool och fylld av humor och alldeles alldeles underbar!

Tänk att jag var lika gammal som Jacob när han föddes. De här åren har gått med blixtens hastighet och jag fattar ingenting. Hur kunde det gå så fasligt fort?! Ni som fortfarande har små barn. Krama och pussa på dem så mycket ni bara kan för fortare än ni kan förstå så blir de så här stora. Förvisso får man ännu krama på dem men de kryper ju liksom inte upp i ens famn länge och vill bli tröstade om de slagit sig eller om något annat är jobbigt. Men man får turligt nog en annan typ av relation som är precis lika härlig; att få umgås som vuxna och det skall vi göra i morgon. Då skall vår lilla cowboy och hans lillebror -  "krigaren" -  firas som bara den!

Grattiskramar i massor till dig älskade Jacob!

KRAM!