Jag måste ju säga att jag inte var heltänd på den här idén från början när Vendela började prata om tatueringar men när man ser den här så smälter ju mammahjärtat. Min fina älskade unge, större kärleksförklaring än så här kan man ju nästan inte få! Jag skulle aldrig våga göra en tatuering själv för jag skulle förmodligen tröttna på den redan efter en vecka och jag tycker inte om att ha ont så det går ju bort bara av den anledningen men det kan vara fint på andra. Nu har två av mina barn fina tatueringar; lika bra att man vänjer sig :-).

Jag är också så stolt över Vendela som har kämpat så hårt med matten och som idag fick besked att hon fick godkänt på provet. Bra kämpat V och bra kämpat P som supportat henne på ett grymt sätt!

Det här måste vi fira!

KRAM!