Nu sjunker axlarna sakta, sakta neråt och jag kan börja andas igen, med djupa lugna andetag… Den här platsen är magisk och det händer något med min kropp och själ när jag kommer ut hit till vårt älskade Tofta. Brasan är tänd, alla ljus brinner, det finns inga måsten, allt kan få vara lite hipp som happ och det gör liksom ingenting. Här ute kan vi få lämna kvällens disk till dagen efter, vi behöver inte bädda innan vi går till jobbet och vi behöver inte klippa gräset (som är så högt så det slingrar sig kring vaderna) förrän till helgen. Befriande, och precis vad jag behöver precis just nu!